Sitter här och tänker tillbaka på hur vi blev med hund.
För 15 år sedan kunde jag inte i mina vildaste fantasier se en hund hemma hos oss, med fyra barn varav två super allergiska.
Båda sönerna fick astmaanfall av nästan ingenting, vi levde ett liv med mediciner och många sjukhusbesök.
Yngsta sonen höll vi på att mista vid ett anfall, som tur var hann vi in med ambulans till sjukhuset men det var på håret.
Så att det skulle komma en hund till oss var……. overkligt!
Men åren gick och pojkarna blev bättre och bättre i sin allergi, äldsta pojken blev friskförklarad vid ett läkarbesök. Och minstingen kunde börja äta mer och mer av ”förbjuden” mat och besök hos ”djur”kompisar funkade bättre och bättre.
Så en dag skaffade en vän till yngsta dottern en liten hund, valpen kom på besök och barnen klappade ( jag stod bredvid beredd med medicin) men inget hände.
Sakta men säkert började vi prata hund….
Jag hade precis avslutat en period på smärtrehab och många av patienterna i gruppen hade en hund som betydde allt för dom.
Jag började fundera och insåg att en hund skulle förändra även mitt liv.
( Har en kronisk värk i ryggen som sakta tar över mer och mer av min kropp)
Med långa sjukskrivningperioder från mitt jobb som förskollärare.
Maken var såld på spetsraser och jag som vuxit upp med en tax senare en pudel, tyckte inte så mycket just då.
Döttrarna började titta i ett hund lexicon jag hade och hittade svensk lapphund, i boken fanns inte finsk lapphund med.
Sen var det data sökning för hela slanten och flickorna ramlade över rasen finsk lapphund och bilderna vi såg gjorde oss sålda.
Vi läste på om rasen och sen började vi leta uppfödare, vi kontaktade tre stycken men fick bara svar av en.
Svaret kom från Pia Juhlin kennel Black Blossom. Hon skrev att vi var välkomna att hälsa på. Året var 2002.
Sagt och gjort vi packade bilen och styrde mot Mora och hundarna, kommer så väl ihåg spänningen och förväntan som vibrerade i bilen.
Mest nervös var nog jag att det inte skulle gå, att det skulle sluta med ett astmaanfall för någon av pojkarna.
När vi kom fram så möttes vi av så mycket vänlighet och värme av Pia och Julle, deras då små barn och alla vackra, glada hundar.
Vi klappade och klappade och myste, jag nästa tryckte ner pojkarnas ansikten i hundarnas pälsar för att se om något hände….
Men allt gick så bra……..
Finess och Saimi var då dräktiga, Kiwi var en liten underbar valp och maken blev nog inte lite utan mycket förälskad i den härliga killen Einstain.
Vi såg Rocky en stor pampig underbart vacker kille. Det var många hundar som alla var så glada och goa och vi blev helt sålda. En mer underbar hund än finsk lapphund kunde vi inte tänka oss.
Jag satt och klappade Finess på hennes runda goa mage och fick en liten spark i min hand av en liten tuss inifrån…
Jag tror av hela mitt hjärta att det var Charlie som sa : kommer snart matte ♥♥
Sen började väntan på valparna och det var en underbar väntan, vi njöt av att gå och handla till valpen.
Sen kom den magiska dagen D, ett mail på datorn valparna var födda och det fanns en liten kille åt oss 
Sen väntan på att få se en bild på den lille….
Han döptes till Black Blossom Mr Uncle.
Sen dagen D, när vi åter packade in oss för att åka och hämta hem underverket.
Första träffen med vår lille kille var magisk, helt underbar. Han var så liten som en liten leksaksbjörn.
En helt egen liten individ med mycket vilja och helt förtrollande söt.
Yngsta dottern döpte honom till Charlie.
Sen började ett helt nytt kapitel i mitt/vårt liv.
Jag har aldrig ångrat en endaste sekund att vi skaffade vår lille tuss.
Jag kunde sluta med en del mediciner för Charlie blev min medicin.
Han charmade alla som kom i hans väg.
Vi blev utfrågade överallt vad det var för ras och han slängde sig på rygg för allt och alla för att bli kliad på sin mage.
Sen började mitt/vårt hundliv, att leva hund. Vi gick kurser en del bra en del mindre bra.
Charlie kom in i sin mindre roliga period….. blev störig mot andra han hundar och jag gjorde fel.
Det är en lärdom jag har blivit klokare av hoppas jag, när Charlie var 10 månader åkte vi upp på semester till Mora. Vi träffade Pia och Julle, som hade en kull valpar hemma hos Maria. (Julles brors familj) och jag fick följa med in och se en liten kull av bedårande valpar, bara tre dagar gamla.
Ja vad hände??
Vi blev med tuss nr 2.
Black Blossom Mr Xellente.
Vi döpte honom till Ennio. Äldsta sonen som är fotbollstokig döpte honom efter en fotbollsarena i Italien.
Hem och vänta dessa långa 8 veckor innan det var dags att få hem vår älskade lille bruna tuss.
Nu började vårt nya liv med två hundar.
Allt gick bra och livet lekte, tussarna samsade bra och vi fortsatte med lite kurser och vårt dagliga liv.
En dag när vi var ute i skogen och gick så kom det en stor hund och slängde sig argt mot Ennio, som blev vettskrämd likaså jag.
Tyvärr hände samma sak ytterligare vid en promenad samt en arg tax har flygit på Ennio vid tre tillfällen.
Ibland önskar jag man hade ögon i nacken.
Det hela gjorde Ennio till en rädd kille som inte fixade hundmöten så bra och jag gjorde än en gång fel.
Tog omvägar med mina tussar när jag såg en hund.
Åren gick och tussarna växte och blev två stora vackra killar.
I det stora hela har allt gått så bra några små gruff har det varit mellan dom men inget som vi inte kunnat lösa.
Det första gruffet var en smärre chock för mig jag trodde det var så illa att vi inte skulle kunna ha båda killarna kvar, men min kloke make som är hundvan sa: det där är bara lite gruff du har inte sett ett riktigt hundbråk.
Och tack och lov har jag sluppit det
Tussarna är till så mycket glädje och bara tanken på att dom nu börjar bli till åren skrämmer mig.
I år (2012) fyller Charlie 10år och Ennio 9år.
Ennio har problem med sin rygg en buktande disk vid svansroten men med kläder på för värmens skull när vi är ute så har vi kunnat minimera hans onda rejält.
Det var en hemsk upplevelse när vi fick lämna honom på Ulltuna när han skrek och hade ont och vi trodde det var magen, men där gjorde dom en massa undersökningar och till slut fann dom det onda som satt i ryggen. Glädjen att få hämta hem honom var underbar, jag lovade mig själv att aldrig mer lämna ifrån mig hundarna utan att vara med.
Nu hoppas jag innerligt att vi slipper lämna hundarna till sjukhus fler gånger.
Charlie har fått problem med sin köldkörtel, den producerar för lite hormon. Men han äter medicin och mår bra.
Sen har han fått sjukdomen Alopeci-x som är en hudsjukdom.
Han tappar sin päls fläckvis och huden mörknar och pälsen kommer inte tillbaka på fläckarna.
Så även Charlie får ha kläder på sig när det är kallt ute.
Det är sjukgymnast och veterinär som tycker att kläder är ett måste även på pälshundar som finsk lapphund. Men är man sjuk så är man!
Alla underbara människor som vi lärt känna tack vare våra tussar.
Black Blossom läger i Idre och i Mora som vi varit på som varit så bra och lärorika.
Vi har en underbar uppfödare i Pia som anordnar träffar och läger där vi får träna, och träffa andra hundägare.
Träffar som ger så mycket energi och glädje.
Jag tror helt klart att mina underbara tussar har gjort mig till en bättre och gladare människa.
Utan dom hade min sjukdomstid varit mycket jobbigare, för en varm nos och en mjuk päls är den allra bästa medicinen.
När jag 2010 fick bröstcancer så hade jag mina tussar hos mig hela tiden, dom höll sig när (klappavstånd).
I vår familj kommer det alltid att finnas en tuss!
En gång en lapphund alltid en lapphund!
Äldsta sonen som flyttat hemifrån pratar mer och mer om att det är som ett måste att ha en lapphund, han kommer nog att i framtiden skaffa en.
I framtiden hoppas jag att det kommer en liten tjej tuss till oss, men först ska vi gosa och njuta av våra tussar så länge det går.
Jag hoppas vi har många år till på oss innan ……..regnbågslandet ropar på dom.
♥♥ Lena ♥ Tussarna ♥♥
